”A person is a fool to become a writer. His only compensation is absolute freedom. He has no master except his own soul, and that, I am sure, is why he does it.” Roald Dahl
Jag vill skriva om drivkrafter. Varför är det så viktigt för mig att få skriva att jag river ned det som tagit år att bygga upp? Varför räcker det inte med en hobby? Vad i mig, eller vem i mig är det som kräver så stor plats? Jag förstår inte själv.
Jag hittar en gammal lapp, bara en sliten liten pappersbit, en sådan jag brukar skriva kom-ihåg-listor på. På den står Roald Dahl-citatet ovan. Jag kan knappt läsa min egen handstil, men jag känner igen lappen. Jag hade den i köksfönstret ganska länge, sedan försvann den.
Jaha, tänker jag, där har vi det. Det är den absoluta friheten jag är ute efter. Självklart. Gåtan var löst, för länge sedan.
Vad ska jag nu skriva om? Kanske om varför lappen blivit liggande i över tio år. Kanske om varför det ständigt är så med skrivandet, att jag överraskar mig. Sätter krokben för mig själv, eller bereder väg för mig. Utan att jag märker det. Och kanske om hur den absoluta friheten kan innebära att sitta i timmar med rumpan på stolen i ett källarförråd.
Det krävs ett frö för att sätta igång med något. En tanke om att: ”Jag kan också”, en liten gnutta mod och galenskap. För mig som vuxen kom det när jag såg en TV-dokumentär om Roald Dahl.
Dahl är ett geni förstås. Generellt undviker jag att tänka på genier när jag ska skapa något själv. Fulländning är hopplöst som mål, skapar bara knutar och komplex. Ändå var det humoristiska, brutala i Dahls berättelser möjligt att närma sig. (Tänker jag på Astrid Lindgren kan jag inte skriva överhuvudtaget.) Dahl är i alla fall inte svensk. Dahl får mig inte att gråta. Dahl verkade vara en doer i största allmänhet.
Jag såg den där TV-dokumentären, och jag fick infallet att skriva något. Bara som en lek.
Annat i mitt liv stämde in. Jag var föräldraledig med vårt första barn, och hade just flyttat från stan till ett villaområde som till förväxling likande det där jag själv växt upp. Hela barn-världen kom ramlande tillbaka till mig efter år av glömska. Och med den kanske något genuint. En längtan. Ett jag.
Då hade jag förstås redan gått runt med ”Författarskolan” av Göran Hägg i handväskan i flera år, och läst pärmarna slitna på pendeltåget.
Jag borde ha aktat mig. Man bör se upp med sina infall och nycker. De verkar så oskyldiga, inget att fästa sig vid, förströelser bara. I själva verket kan det vara ens djupaste längtan som börjar röra på sig.
Detalj från en målning av Gosia Kosiec, som jag är lycklig ägare till. Den heter "The Hood". Jag älskar den omåttligt.