The Fool - Om drivkrafter, Roald Dahl och hur jag började skriva

”A person is a fool to become a writer. His only compensation is absolute freedom. He has no master except his own soul, and that, I am sure, is why he does it.”                     Roald Dahl

Jag vill skriva om drivkrafter. Varför är det så viktigt för mig att få skriva att jag river ned det som tagit år att bygga upp? Varför räcker det inte med en hobby? Vad i mig, eller vem i mig är det som kräver så stor plats? Jag förstår inte själv.

Jag hittar en gammal lapp, bara en sliten liten pappersbit, en sådan jag brukar skriva kom-ihåg-listor på. På den står Roald Dahl-citatet ovan. Jag kan knappt läsa min egen handstil, men jag känner igen lappen. Jag hade den i köksfönstret ganska länge, sedan försvann den.

Jaha, tänker jag, där har vi det. Det är den absoluta friheten jag är ute efter. Självklart. Gåtan var löst, för länge sedan.

Vad ska jag nu skriva om? Kanske om varför lappen blivit liggande i över tio år. Kanske om varför det ständigt är så med skrivandet, att jag överraskar mig. Sätter krokben för mig själv, eller bereder väg för mig. Utan att jag märker det. Och kanske om hur den absoluta friheten kan innebära att sitta i timmar med rumpan på stolen i ett källarförråd.

Det krävs ett frö för att sätta igång med något. En tanke om att: ”Jag kan också”, en liten gnutta mod och galenskap. För mig som vuxen kom det när jag såg en TV-dokumentär om Roald Dahl.

Dahl är ett geni förstås. Generellt undviker jag att tänka på genier när jag ska skapa något själv. Fulländning är hopplöst som mål, skapar bara knutar och komplex. Ändå var det humoristiska, brutala i Dahls berättelser möjligt att närma sig. (Tänker jag på Astrid Lindgren kan jag inte skriva överhuvudtaget.) Dahl är i alla fall inte svensk. Dahl får mig inte att gråta. Dahl verkade vara en doer i största allmänhet.

Jag såg den där TV-dokumentären, och jag fick infallet att skriva något. Bara som en lek.

Annat i mitt liv stämde in. Jag var föräldraledig med vårt första barn, och hade just flyttat från stan till ett villaområde som till förväxling likande det där jag själv växt upp. Hela barn-världen kom ramlande tillbaka till mig efter år av glömska. Och med den kanske något genuint. En längtan. Ett jag.

Då hade jag förstås redan gått runt med ”Författarskolan” av Göran Hägg i handväskan i flera år, och läst pärmarna slitna på pendeltåget.

Jag borde ha aktat mig. Man bör se upp med sina infall och nycker. De verkar så oskyldiga, inget att fästa sig vid, förströelser bara. I själva verket kan det vara ens djupaste längtan som börjar röra på sig. 

Detalj från en målning av Gosia Kosiec, som jag är lycklig ägare till. Den heter "The Hood". Jag älskar den omåttligt.

Detalj från en målning av Gosia Kosiec, som jag är lycklig ägare till. Den heter "The Hood". Jag älskar den omåttligt.

Debutant - hur svårt kan det vara?

Ny, grön, och förhoppningsfull.

Ny, grön, och förhoppningsfull.

Wikipedia:

En debutant (från franskans débutante, "kvinnlig nybörjare") är en flicka eller ung kvinna från en aristokratisk överklassfamilj, som anses ha nått mogen ålder, och inträder i societeten. Ursprungligen handlade det om att få rätt att gifta sig.

Jag måste anses ha nått mogen ålder. Men jag är inte från en aristokratisk överklassfamilj, och jag är redan gift.

Varför publiceras då mitt debutantporträtt i Svensk Bokhandels sommarkatalog 2018 som kommer ut just idag?

”Debutant” i boksammanhang är man som författare då ens allra första bok publiceras. Det händer bara en gång, förstås. Och man måste vara fullständigt grön. Inte ha medverkat i några antologier, eller ha skrivit facklitteratur eller så tidigare, för att räknas som debutant.

Om man är debutant får man chansen att skriva ett debutantportätt – en presentation av sig själv -  som blir publicerat i Svensk Bokhandels katalog lagom tills dess att boken kommer ut.

Vem läser då dessa debutantportätt?

”Ingen”, sa jag nonchalant när jag hade skrivit mitt första spretiga utkast till porträtt. ”Det här kan väl inte vara särskilt viktigt!”

Jag fick genast veta bättre av vänner som vet något om branschen: bokhandelspersonal och bibliotekarier.

”Vi lusläser”, sa de.

Ooops! Bara att gå hem och skriva om igen. Med mycket mer ångest än första gången.

Jag har några författarvänner som har debuterat före mig. De har våndats, jag har stöttat. Men i mitt stilla sinne har inte alls förstått mig på denna ångest utan bara tänkt:

”Hur svårt kan det vara? Du är ju författare! Skriv något bara!”

Ha, ha, allt är lätt tills man skall göra det själv. Jättesvårt, var det.

Det värsta med att skriva om mig själv är ju att jag inte får hitta på. I alla fall inte så mycket.

Flera gånger var jag nära att skriva att jag var ett proffs på isklättring eller salsadans eller kampsport! Men det är ju inte sant. Och det var ju liksom lite sent att börja med isklättring/salsadans/kampsport när texten skulle vara klar om sådär en vecka. Jag var tvungen att skriva om mitt alldeles vanliga ocoola jag.

Deadline närmade sig obönhörligt. Jag svettades och våndades och fick stöttning från sagda författarvänner. Till sist blev det klart. Precis i tid!

Fast då visade det sig att jag inte alls hade haft bråttom.

Nej, för jag skulle inte vara med i vårkatalogen som jag trodde, utan i sommarkatalogen. Det var flera månader kvar tills texten skulle lämnas in.

Mer om att vara debutant kan man få veta om man följer den alldels utmärkta Debutantbloggen.

Eller om man gillar poddar: Debutera eller dö!

Jag tog reda på allt jag kunde om författarvärlden, innan jag ens hade skrivit färdigt mitt första manus. Det har jag nytta av nu.

Även om jag likförbaskat underskattade betydelsen av debutantporträtt.