Hålsjön

Nu har boken “Hålsjön” kommit ut i världen.

Verklighetens Hålsjön heter Stora Hålsjön och ligger mellan Seglora och Hyssna sydväst om Borås. Det är en mycket vacker trakt och jag rekommenderar alla som får chansen att bada i sjön (ta bara inte upp något okänt ur vattnet…). Vid Stora Hålsjön tillbringade jag alla min barndoms somrar, i den sommarstuga som blivit Johns farmors sommarstuga i boken.

Vid Stora Hålsjön finns mycket riktigt Liagärde med den branta Ättestupan. Dit kan man gå uppför en stig från stenåldern och få den vackraste utsikt över sjön. Men fast berättelsen på så sätt är förankrad i verkligheten, är den förstås inte verkligheten. När jag beskriver miljöer i boken är de mer så som de framstår i mitt minne, än så som de faktiskt ser ut. För just den här berättelsen måste det få vara så.

Att jag alls skrev “Hålsjön” berodde på att jag ville vara i mitt minne, jag behövde gå runt där i stugan vid sjön och rota bland gamla prylar och stoppa ner dem i berättelsen, helt enkelt för att ha dem någonstans. Jag la minnena i “Hålsjön”. Och då blev det också naturligt att historien på ytan är ett spänningsäventyr, men på botten handlar om just minnen.

Det var alltså en högst privat känsla som var drivkraft för berättelsen och när jag skrev den var jag väldigt osäker på om det alls skulle bli läsvärt för någon annan. Och lika osäker var jag på för vem jag skrev - blev det en barnbok, en ungdomsbok, en vuxenbok - inget alls? Till slut blev det en ungdomsbok. Jag är fortfarande osäker på allt, förstås. Hoppas att några vill läsa boken så att jag får veta hur det blev.

Det är många som har läst och kommenterat och hejat på “Hålsjön” längs vägen. Här kommer därför en hög med tack!

Tack till alla kurskamrater på Författarskolan i Lund 2016-2018 som med stort engagemang läst och tyckt medan berättelsen växt fram. Särskilt tack till Emma Willman och Emma Rävås för den långa balkongdiskussionen som jag följde på distans.

Tack till Åsa Maria Krafft, min handledare på författarskolan, som stöttat berättelsens vindlande väg framåt och tålmodigt lyssnat till mina teorier om besynnerliga klumpar i sjöar.

Tack till min författarvän Susanna Lönnqvist, för läsning och kommentarer och orubblig tilltro till “Hålsjön”. Jag tror inte att jag hade skrivit färdigt några böcker utan dig.

Tack till författarvännerna Micaela Annas och Christina Nienhart, för läsning och prat och roliga träffar.

Tack till Marie Baar för läsning och vänskap och kloka samtal om både och.

Tack till Jesper Engstrand för läsning och uppmuntran och för att du finns där på land när jag dyker ner i okända vatten.

Tack till alla på bokförlaget Opal och till Elisabeth Widmark som på olika sätt sett till att det blivit en vacker bok av berättelsen.

Stora Hålsjön

Som Camilla Läckberg

Så här i NaNoWriMo-tider vill jag fokusera på skrivandet som aktivitet. Som något jag gör för att jag gillar det.

Någonstans finns ett grundläggande behov att skapa - jag skriver för att jag vill se hur det blir. Det är inte så stor skillnad på det och på att vilja sticka en tröja eller prova ett nytt recept. (Fast det tar längre tid.)

Men det finns en stor prestationskultur kring skrivande. En förväntan om att det är något storartat, helst ekonomiskt, resultat som ska uppnås.

Det är synd, för det är en förväntan som får folk att sluta skriva. Som om skrivande är förbjudet om man inte “lyckas”.

Den absolut vanligaste kommentaren jag får när jag berättar för någon att jag skriver är:

”Skriver böcker? Åh, som Camilla Läckberg. ”

Nja, brukar jag svara då. Jag skriver mest för barn och unga.

Då kommer nästa replik, säkert som ett autosvar på mailen:

“Ja, ja - som J.K. Rowling!”

Då vet jag inte riktigt vad jag ska säga.

Jag skulle gärna vilja vara framgångsrik som Camilla Läckberg eller J.K. Rowling. Väldigt gärna.

Men det är inte drömmen om världssuccé som driver mitt skrivande.

Och om man mäter i yttre framgång blir det väldigt svårt att motivera sin skrivtid, även för majoriteten av publicerade författare. De flesta jobb ger garanterat en högre timpeng.

Men man får faktiskt göra saker för sin egen skull. Till och med skriva böcker.

Jämför med någon annan aktivitet:

Antag att du älskar att spela musik. Lirar lite gitarr om kvällarna hemma, kanske har ett garageband med några kompisar som spelar tillsammans en gång i månaden.

Är det då någon som säger: ”Åååh, har du ett garageband? Som the Beatles! När spelar ni i Globen?”

Eller du gillar att jogga. Är med på någon motionstävling. Funderar på Göteborgsvarvet.

Är det då någon som säger: “Åååh - som Mustafa Mohamed! När blir det VM?”

Och du skulle inte få för dig att du måste sluta med att spela musik bara för att ditt garageband inte har några spelningar annat än på din kusins bröllop.

Du skulle inte få för dig att du måste sluta med att jogga bara för att du inte blir uttagen till SM.

Du behöver inte sluta med att skriva bara för att du inte är Camilla Läckberg. Eller J.K. Rowling. Eller publicerad överhuvudtaget.

Det räcker att skrivandet ger dig något.

Ha en fortsatt god NaNoWriMo!

Tack

För boken

Tack till Jenny Franke för ditt ovärdeliga engagemang, för alla viktiga frågor till min text, för alla krångliga typsnitt, 1800tals-stavningar och chiffer, för alla svar på mina oroliga frågor.

Tack till Lotta Geffenblad vars omslag och bilder fångar mer än vad jag själv förstått av berättelsen.

Tack till alla andra på Opal förlag som jobbar för att Orestes skall få nå sina läsare.

Det här är vår bok.

För hjälpen

Tack till alla kurskamrater på distanskursen ”Att skriva barnlitteratur", Linnéuniversitetet 14-15, ni som läste och kommenterade Orestes allra första steg in på scenen.

Tack till lärarna Eva Ebbelind och Malin Isaksson, era noggranna kommentarer till de inledande försöken fick mig att tro att det var en berättelse värd att satsa på.

Tack till lektören Jenny Bäfving som läste en tidig version av manuset, din uppmuntran hjälpte mig att fatta beslutet att skriva det färdigt.

Tack till skrivarvännerna i B***j, för råd och dåd och delad vånda, och särskilt till Susanna Lönnqvist och Christina Nienhardt, som läste och tänkte om hela manuset den gången när jag var Västsveriges sämsta värdinna.

Tack till Gunvor Holm (min mamma!) och Marie Baar (min vän) för er skarpa blick, era kloka kommentarer och ert sunda förnuft, både när det gäller manuset och livet.

För möjligheten

Tack till min arbetsgivare, Valea AB, som låtit mig vara ledig, låtit mig komma tillbaka och låter mig jobba lite här och lite där, så att jag kan ägna mig åt båda mina världar utan att själv gå itu.

För allt

Tack till Jesper Engstrand. Jag hade tur som fick en man som längtar efter snö även när maj blommar som vackrast. För en sådan man förstår sig på kraften i längtan och drömmar, och vikten av lätt galenskap. Tack för att livet med dig får innehålla så mycket mer än det nödvändiga.

The Fool - Om drivkrafter, Roald Dahl och hur jag började skriva

”A person is a fool to become a writer. His only compensation is absolute freedom. He has no master except his own soul, and that, I am sure, is why he does it.”                     Roald Dahl

Jag vill skriva om drivkrafter. Varför är det så viktigt för mig att få skriva att jag river ned det som tagit år att bygga upp? Varför räcker det inte med en hobby? Vad i mig, eller vem i mig är det som kräver så stor plats? Jag förstår inte själv.

Jag hittar en gammal lapp, bara en sliten liten pappersbit, en sådan jag brukar skriva kom-ihåg-listor på. På den står Roald Dahl-citatet ovan. Jag kan knappt läsa min egen handstil, men jag känner igen lappen. Jag hade den i köksfönstret ganska länge, sedan försvann den.

Jaha, tänker jag, där har vi det. Det är den absoluta friheten jag är ute efter. Självklart. Gåtan var löst, för länge sedan.

Vad ska jag nu skriva om? Kanske om varför lappen blivit liggande i över tio år. Kanske om varför det ständigt är så med skrivandet, att jag överraskar mig. Sätter krokben för mig själv, eller bereder väg för mig. Utan att jag märker det. Och kanske om hur den absoluta friheten kan innebära att sitta i timmar med rumpan på stolen i ett källarförråd.

Det krävs ett frö för att sätta igång med något. En tanke om att: ”Jag kan också”, en liten gnutta mod och galenskap. För mig som vuxen kom det när jag såg en TV-dokumentär om Roald Dahl.

Dahl är ett geni förstås. Generellt undviker jag att tänka på genier när jag ska skapa något själv. Fulländning är hopplöst som mål, skapar bara knutar och komplex. Ändå var det humoristiska, brutala i Dahls berättelser möjligt att närma sig. (Tänker jag på Astrid Lindgren kan jag inte skriva överhuvudtaget.) Dahl är i alla fall inte svensk. Dahl får mig inte att gråta. Dahl verkade vara en doer i största allmänhet.

Jag såg den där TV-dokumentären, och jag fick infallet att skriva något. Bara som en lek.

Annat i mitt liv stämde in. Jag var föräldraledig med vårt första barn, och hade just flyttat från stan till ett villaområde som till förväxling likande det där jag själv växt upp. Hela barn-världen kom ramlande tillbaka till mig efter år av glömska. Och med den kanske något genuint. En längtan. Ett jag.

Då hade jag förstås redan gått runt med ”Författarskolan” av Göran Hägg i handväskan i flera år, och läst pärmarna slitna på pendeltåget.

Jag borde ha aktat mig. Man bör se upp med sina infall och nycker. De verkar så oskyldiga, inget att fästa sig vid, förströelser bara. I själva verket kan det vara ens djupaste längtan som börjar röra på sig. 

Detalj från en målning av Gosia Kosiec, som jag är lycklig ägare till. Den heter "The Hood". Jag älskar den omåttligt.

Debutant - hur svårt kan det vara?

Ny, grön, och förhoppningsfull.

Wikipedia:

En debutant (från franskans débutante, "kvinnlig nybörjare") är en flicka eller ung kvinna från en aristokratisk överklassfamilj, som anses ha nått mogen ålder, och inträder i societeten. Ursprungligen handlade det om att få rätt att gifta sig.

Jag måste anses ha nått mogen ålder. Men jag är inte från en aristokratisk överklassfamilj, och jag är redan gift.

Varför publiceras då mitt debutantporträtt i Svensk Bokhandels sommarkatalog 2018 som kommer ut just idag?

”Debutant” i boksammanhang är man som författare då ens allra första bok publiceras. Det händer bara en gång, förstås. Och man måste vara fullständigt grön. Inte ha medverkat i några antologier, eller ha skrivit facklitteratur eller så tidigare, för att räknas som debutant.

Om man är debutant får man chansen att skriva ett debutantportätt – en presentation av sig själv -  som blir publicerat i Svensk Bokhandels katalog lagom tills dess att boken kommer ut.

Vem läser då dessa debutantportätt?

”Ingen”, sa jag nonchalant när jag hade skrivit mitt första spretiga utkast till porträtt. ”Det här kan väl inte vara särskilt viktigt!”

Jag fick genast veta bättre av vänner som vet något om branschen: bokhandelspersonal och bibliotekarier.

”Vi lusläser”, sa de.

Ooops! Bara att gå hem och skriva om igen. Med mycket mer ångest än första gången.

Jag har några författarvänner som har debuterat före mig. De har våndats, jag har stöttat. Men i mitt stilla sinne har inte alls förstått mig på denna ångest utan bara tänkt:

”Hur svårt kan det vara? Du är ju författare! Skriv något bara!”

Ha, ha, allt är lätt tills man skall göra det själv. Jättesvårt, var det.

Det värsta med att skriva om mig själv är ju att jag inte får hitta på. I alla fall inte så mycket.

Flera gånger var jag nära att skriva att jag var ett proffs på isklättring eller salsadans eller kampsport! Men det är ju inte sant. Och det var ju liksom lite sent att börja med isklättring/salsadans/kampsport när texten skulle vara klar om sådär en vecka. Jag var tvungen att skriva om mitt alldeles vanliga ocoola jag.

Deadline närmade sig obönhörligt. Jag svettades och våndades och fick stöttning från sagda författarvänner. Till sist blev det klart. Precis i tid!

Fast då visade det sig att jag inte alls hade haft bråttom.

Nej, för jag skulle inte vara med i vårkatalogen som jag trodde, utan i sommarkatalogen. Det var flera månader kvar tills texten skulle lämnas in.

Mer om att vara debutant kan man få veta om man följer den alldels utmärkta Debutantbloggen.

Eller om man gillar poddar: Debutera eller dö!

Jag tog reda på allt jag kunde om författarvärlden, innan jag ens hade skrivit färdigt mitt första manus. Det har jag nytta av nu.

Även om jag likförbaskat underskattade betydelsen av debutantporträtt.

Årsdag

För ett år sedan ägnade jag mig åt tvångsmässigt googlande:

    ”svar från förlag manus”

    ”manus refusering tid”

    ”manus förlag ja”

Alla som drömmer om att bli författare och att få sin bok utgiven vet vad det betyder: Jag hade skickat manuset ”Kod:Orestes” till förlag, men ännu inte fått några svar.

Det är som att ha en Trisslott i fickan, men inte själv få bestämma när den skall skrapas. 

Svaret kan komma precis när som helst! 

Nu! 

Eller nu! 

Fast troligare sen.

Spänningen leder till ett konstant kollande av inkorgen.

Jag tacklade väntan genom att söka efter information i ämnet. Hur lång tid brukar det ta att få ett svar? Tar det längre tid om svaret är positivt än om det är negativt? Kommer det per mejl eller telefon? 

Jag letade igenom hela nätet i mitt sökande efter fakta, från stora etablerade författares hemsidor till ilskna anonyma blogginlägg från 2002.

Min slutsats är att det inte går att dra några slutsatser alls.

Men ändå, med tanken att det kan vara intressant för den som just nu är i det outhärdliga väntan-på-svar-läget, här är fakta: 

    - Jag skickade mitt manus ”Kod:Orestes” till några olika förlag 6 december 2016. 

    - Jag fick ett mejl från Opal förlag 23 februari 2017, där de frågade om manuset var ledigt, för i så fall skulle flera på förlaget läsa det.

    - Jag fick ett ja från Opal förlag 2 mars 2017. 

Det är ett år sedan just idag. Jag minns att jag talade i telefon med mamma och just höll på att beklaga mig över den olidliga väntan, när min andra telefon ringde. Det var ett JA, och efter samtalet blev jag sittande vid köksbordet i flera timmar och bara stirrade framför mig, innan jag tog mig i kragen och gick och köpte en flaska champagne.

Så var det. 

Boken kommer ut i maj i år. Nu arbetar jag med att redigera texten. Det är ett hästjobb och det var just det jobbet jag ville ha när jag drömde om att bli utgiven på ett etablerat förlag. Jag ville få jobba tillsammans med proffs för att göra bästa möjliga bok av mitt manus.

Till dig som fortfarande väntar: Andas. Ta det lugnt. Skriv något nytt. 

Fast du fortsätter säkert googla i alla fall.