Som Camilla Läckberg

Så här i NaNoWriMo-tider vill jag fokusera på skrivandet som aktivitet. Som något jag gör för att jag gillar det.

Någonstans finns ett grundläggande behov att skapa - jag skriver för att jag vill se hur det blir. Det är inte så stor skillnad på det och på att vilja sticka en tröja eller prova ett nytt recept. (Fast det tar längre tid.)

Men det finns en stor prestationskultur kring skrivande. En förväntan om att det är något storartat, helst ekonomiskt, resultat som ska uppnås.

Det är synd, för det är en förväntan som får folk att sluta skriva. Som om skrivande är förbjudet om man inte “lyckas”.

Den absolut vanligaste kommentaren jag får när jag berättar för någon att jag skriver är:

”Skriver böcker? Åh, som Camilla Läckberg. ”

Nja, brukar jag svara då. Jag skriver mest för barn och unga.

Då kommer nästa replik, säkert som ett autosvar på mailen:

“Ja, ja - som J.K. Rowling!”

Då vet jag inte riktigt vad jag ska säga.

Jag skulle gärna vilja vara framgångsrik som Camilla Läckberg eller J.K. Rowling. Väldigt gärna.

Men det är inte drömmen om världssuccé som driver mitt skrivande.

Och om man mäter i yttre framgång blir det väldigt svårt att motivera sin skrivtid, även för majoriteten av publicerade författare. De flesta jobb ger garanterat en högre timpeng.

Men man får faktiskt göra saker för sin egen skull. Till och med skriva böcker.

Jämför med någon annan aktivitet:

Antag att du älskar att spela musik. Lirar lite gitarr om kvällarna hemma, kanske har ett garageband med några kompisar som spelar tillsammans en gång i månaden.

Är det då någon som säger: ”Åååh, har du ett garageband? Som the Beatles! När spelar ni i Globen?”

Eller du gillar att jogga. Är med på någon motionstävling. Funderar på Göteborgsvarvet.

Är det då någon som säger: “Åååh - som Mustafa Mohamed! När blir det VM?”

Och du skulle inte få för dig att du måste sluta med att spela musik bara för att ditt garageband inte har några spelningar annat än på din kusins bröllop.

Du skulle inte få för dig att du måste sluta med att jogga bara för att du inte blir uttagen till SM.

Du behöver inte sluta med att skriva bara för att du inte är Camilla Läckberg. Eller J.K. Rowling. Eller publicerad överhuvudtaget.

Det räcker att skrivandet ger dig något.

Ha en fortsatt god NaNoWriMo!

IMG_5142.JPG

Tack

För boken

Tack till Jenny Franke för ditt ovärdeliga engagemang, för alla viktiga frågor till min text, för alla krångliga typsnitt, 1800tals-stavningar och chiffer, för alla svar på mina oroliga frågor.

Tack till Lotta Geffenblad vars omslag och bilder fångar mer än vad jag själv förstått av berättelsen.

Tack till alla andra på Opal förlag som jobbar för att Orestes skall få nå sina läsare.

Det här är vår bok.

För hjälpen

Tack till alla kurskamrater på distanskursen ”Att skriva barnlitteratur", Linnéuniversitetet 14-15, ni som läste och kommenterade Orestes allra första steg in på scenen.

Tack till lärarna Eva Ebbelind och Malin Isaksson, era noggranna kommentarer till de inledande försöken fick mig att tro att det var en berättelse värd att satsa på.

Tack till lektören Jenny Bäfving som läste en tidig version av manuset, din uppmuntran hjälpte mig att fatta beslutet att skriva det färdigt.

Tack till skrivarvännerna i B***j, för råd och dåd och delad vånda, och särskilt till Susanna Lönnqvist och Christina Nienhardt, som läste och tänkte om hela manuset den gången när jag var Västsveriges sämsta värdinna.

Tack till Gunvor Holm (min mamma!) och Marie Baar (min vän) för er skarpa blick, era kloka kommentarer och ert sunda förnuft, både när det gäller manuset och livet.

För möjligheten

Tack till min arbetsgivare, Valea AB, som låtit mig vara ledig, låtit mig komma tillbaka och låter mig jobba lite här och lite där, så att jag kan ägna mig åt båda mina världar utan att själv gå itu.

För allt

Tack till Jesper Engstrand. Jag hade tur som fick en man som längtar efter snö även när maj blommar som vackrast. För en sådan man förstår sig på kraften i längtan och drömmar, och vikten av lätt galenskap. Tack för att livet med dig får innehålla så mycket mer än det nödvändiga.

 

IMG_3953.JPG

The Fool - Om drivkrafter, Roald Dahl och hur jag började skriva

”A person is a fool to become a writer. His only compensation is absolute freedom. He has no master except his own soul, and that, I am sure, is why he does it.”                     Roald Dahl

Jag vill skriva om drivkrafter. Varför är det så viktigt för mig att få skriva att jag river ned det som tagit år att bygga upp? Varför räcker det inte med en hobby? Vad i mig, eller vem i mig är det som kräver så stor plats? Jag förstår inte själv.

Jag hittar en gammal lapp, bara en sliten liten pappersbit, en sådan jag brukar skriva kom-ihåg-listor på. På den står Roald Dahl-citatet ovan. Jag kan knappt läsa min egen handstil, men jag känner igen lappen. Jag hade den i köksfönstret ganska länge, sedan försvann den.

Jaha, tänker jag, där har vi det. Det är den absoluta friheten jag är ute efter. Självklart. Gåtan var löst, för länge sedan.

Vad ska jag nu skriva om? Kanske om varför lappen blivit liggande i över tio år. Kanske om varför det ständigt är så med skrivandet, att jag överraskar mig. Sätter krokben för mig själv, eller bereder väg för mig. Utan att jag märker det. Och kanske om hur den absoluta friheten kan innebära att sitta i timmar med rumpan på stolen i ett källarförråd.

Det krävs ett frö för att sätta igång med något. En tanke om att: ”Jag kan också”, en liten gnutta mod och galenskap. För mig som vuxen kom det när jag såg en TV-dokumentär om Roald Dahl.

Dahl är ett geni förstås. Generellt undviker jag att tänka på genier när jag ska skapa något själv. Fulländning är hopplöst som mål, skapar bara knutar och komplex. Ändå var det humoristiska, brutala i Dahls berättelser möjligt att närma sig. (Tänker jag på Astrid Lindgren kan jag inte skriva överhuvudtaget.) Dahl är i alla fall inte svensk. Dahl får mig inte att gråta. Dahl verkade vara en doer i största allmänhet.

Jag såg den där TV-dokumentären, och jag fick infallet att skriva något. Bara som en lek.

Annat i mitt liv stämde in. Jag var föräldraledig med vårt första barn, och hade just flyttat från stan till ett villaområde som till förväxling likande det där jag själv växt upp. Hela barn-världen kom ramlande tillbaka till mig efter år av glömska. Och med den kanske något genuint. En längtan. Ett jag.

Då hade jag förstås redan gått runt med ”Författarskolan” av Göran Hägg i handväskan i flera år, och läst pärmarna slitna på pendeltåget.

Jag borde ha aktat mig. Man bör se upp med sina infall och nycker. De verkar så oskyldiga, inget att fästa sig vid, förströelser bara. I själva verket kan det vara ens djupaste längtan som börjar röra på sig. 

 Detalj från en målning av Gosia Kosiec, som jag är lycklig ägare till. Den heter "The Hood". Jag älskar den omåttligt.

Detalj från en målning av Gosia Kosiec, som jag är lycklig ägare till. Den heter "The Hood". Jag älskar den omåttligt.

Årsdag

För ett år sedan ägnade jag mig åt tvångsmässigt googlande:

    ”svar från förlag manus”

    ”manus refusering tid”

    ”manus förlag ja”

Alla som drömmer om att bli författare och att få sin bok utgiven vet vad det betyder: Jag hade skickat manuset ”Kod:Orestes” till förlag, men ännu inte fått några svar.

Det är som att ha en Trisslott i fickan, men inte själv få bestämma när den skall skrapas. 

Svaret kan komma precis när som helst! 

Nu! 

Eller nu! 

Fast troligare sen.

Spänningen leder till ett konstant kollande av inkorgen.

Jag tacklade väntan genom att söka efter information i ämnet. Hur lång tid brukar det ta att få ett svar? Tar det längre tid om svaret är positivt än om det är negativt? Kommer det per mejl eller telefon? 

Jag letade igenom hela nätet i mitt sökande efter fakta, från stora etablerade författares hemsidor till ilskna anonyma blogginlägg från 2002.

Min slutsats är att det inte går att dra några slutsatser alls.

Men ändå, med tanken att det kan vara intressant för den som just nu är i det outhärdliga väntan-på-svar-läget, här är fakta: 

    - Jag skickade mitt manus ”Kod:Orestes” till några olika förlag 6 december 2016. 

    - Jag fick ett mejl från Opal förlag 23 februari 2017, där de frågade om manuset var ledigt, för i så fall skulle flera på förlaget läsa det.

    - Jag fick ett ja från Opal förlag 2 mars 2017. 

Det är ett år sedan just idag. Jag minns att jag talade i telefon med mamma och just höll på att beklaga mig över den olidliga väntan, när min andra telefon ringde. Det var ett JA, och efter samtalet blev jag sittande vid köksbordet i flera timmar och bara stirrade framför mig, innan jag tog mig i kragen och gick och köpte en flaska champagne.

Så var det. 

Boken kommer ut i maj i år. Nu arbetar jag med att redigera texten. Det är ett hästjobb och det var just det jobbet jag ville ha när jag drömde om att bli utgiven på ett etablerat förlag. Jag ville få jobba tillsammans med proffs för att göra bästa möjliga bok av mitt manus.

Till dig som fortfarande väntar: Andas. Ta det lugnt. Skriv något nytt. 

Fast du fortsätter säkert googla i alla fall.

MiniTriss.jpg